Hade nästan flyttat in hos Robin i september/oktober och sov där varje natt. Fick inte mensen som jag skulle så misstänkte att nåt var som det inte skulle. Tog första graviditetstestet 10 oktober, precis efter jag kommit hem från Robin och precis innan jag skulle på jobbet. Så blev det två streck = gravid. Min telefon hade slutat fungera så jag sprang till soffan, slog på datorn och skrev till Robin som var på jobbet... Att vi hade en bebis. Jag satt i soffan och bara grät och grät, jag var inte redo för ett barn. Jag hade ju inte kännt Robin så länge (även om jag visste att han var the one) och ett barn var så långt ifrån det liv jag levde. Kvällen kom och jag åkte till han, tog ett till test och det var samma, två streck. Dagen efter sjukanmälde jag mig och gick med Robin till apoteket och köpte ett annat test, ifall det andra märket visade fel. Nejdå, det var en bebis i min mage.

Dagarna gick, vi pratade och pratade, jag berättade för mina närmsta vänner och till slut så vände mina gråtdagar till otroligt lyckliga dagar. Jag blev så sjukt glad och längtade otroligt mycket tills jag skulle få min bebis ut til världen och hålla den i mina armar ♥

Allt gick bra i flera veckor. Hade lite ont i magen och mådde illa, men det är sånt som hör till tänkte jag. Var hos jordmor/barnmorskan och hon sa at allt är fint! Köpte vitaminer så bebis skulle må bra där inne och ha det bra i magen tills det var dags att komma ut. Höll mig från att äta saker som var olämpliga och har inte druckit en droppe alkohol. När folk har rökt brevid mig har jag till och med hållt för munnen - allt för att bebis inte ska ta någon skada.

Förra veckan fick jag influensa. Hög feber osv. Jag låg på akuten och dom tog massa prover för att se så att allt var ok med bebis. Jajjemen, allt var ok. Hem och vila sa dom. Jag åkte hem, strök mig på magen och sa till bebis att allt är bra! Hade i samma veva gjort ordning en liten låda till lilla plutt i TV-rummet. Babypärmen som jag har lagat med en dagbok som jag skrev i när något kul hade hänt, bilder på saker jag ville ha till bebis, hälsokortet, papper från läkare.. Det var där ultraljudsbilden skulle pryda framsidan..

Igår kom det blod när jag var på toa. Blev såklart livrädd och ringde akuten för att fråga vad jag skulle göra! Storgrät. Hon sa att jag skulle vara lugn och komma dit så skulle allt ordna sig. Jag åkte dit med rödsprängda ögon, fick träffa en jordmor/barnmorska som tog lite prover osv. Allt var bra! Så var det dags för ultraljud. Robin höll min hand och gynekologen stack pinnen upp i mig. På skärmen visades lilla bebis som Robin såg på, jag såg inte. Hon höll på länge där inne och jag började såklart tänka endel. Men nä, jag ville att allt skulle vara bra. Så sa hon det jag absolut inte ville höra. Hon kunde inte se att hjärtat slog.. Men eftersom allt är så litet så ville hon att en till läkare skulle se på det. En tredje kvinna kom in. Nää, inget hjärta som slog. Men vi skulle gå på en annan avdelning där det är bättre skärm så kanske det syns. Gick till nästa stol. Nää inget hjärta bankade.. "Tyvärr, beklagar" sa dom. Så var det. Det har varit ett HELVETE sista dygnet. Jag vet att sånt här kan hända men det jag absolut inte hade haft i tankarna var att det kunde hända MIG, OSS. Varför ska inte vi få våran bebis vi har längtat efter sen oktober?? Det värsta av allt är väl att jag är i vecka 17 idag - trodde jag. Bebis storlek är 11 veckor. Alltså har den legat där inne i 6 veckor utan ett enda hjärtslag. Återkom imorgon kl 0900 så ska du få tabletter så kommer den ut sa dom. OK.

Idag kl 0800 ringde alarmet. Upp och hoppa, mot sjukhuset och ta ut det döda barnet som ligger inne i min mage. Nää, så blev det inte. Gynundersökning och... Ja... Där fick jag se bebis där den låg. Liten och ihopkuren. Det lilla huvudet och den lilla klumpen till kropp. Såg ut att sova gott ♥

Ska tillbaka dit imorgon kl 0800. Då sätts allt igång. In med tabletter långt in i kroppen, en kraftig blödning startar. Värk i magen, börjar matas med smärtstillande. Till slut ska bebis komma ut tillsammans med blodet, endast 6 cm stor... För hjärtat, större än så blev du inte ♥

På nyårsafton var vi tillsammans med en som var gravid + hade små barn, en som har ett barn på 2 år och en som hade en liten bebis. Det kändes så otroligt bra. Den lilla bebisen vaknade och Robin fick hålla i den. Alla frågade om jag inte ville hålla i den men nää, jag ville vänta tills min egna lilla plutt kom ut!

Nu kan jag inte förstå hur jag kunde ha de tankarna i början av graviditeten. Hur kunde jag bli så ledsen över att se två streck på stickan???! Det enda jag vill är ku att ha en bebis!!! Om det fanns nånting, vad som helst, som jag kunde göra så skulle jag ha gjort det. Den tomhet som finns inne i mig just nu går inte att beskriva med något som helst ord. INGEN ska behöva gå igenom det här och absolut inte vi. Jag tycker inte mest synd om mig eller Robin, utan jag tycker mest synd om bebis. Han/hon kommer aldrig att få uppleva allt det fina som vi skulle ge den. Som alla vi känner skulle ge den. Mammas lilla älskling. SOM jag älskar dig, miljoner gånger om. Oändligt mycket. Varför?...